torsdag 30 september 2010

Suddigt och halvdant

Jag är egentligen inget fan av min mobilkamera. Fast det är lite fint på något sätt också. Lite suddigt och halvdant. Det blev inte bättre än såhär men ni ser ju vad det föreställer så varför engagera sig mer?
Varför köpa en extramegasuperspecialkamera när jag har min mobilkamera? Liksom.
Varför försöka vara mer än man är? När man duger så fantastiskt fint som man är. Bara vara. Här och nu. I all enkelhet och helighet.
Kyss.

Varning för hederlig svensk irritation

Skärp till dig för fan.
När ska du förstå att du inte är bättre än någon annan? Att ingen är bättre än dig?
Att du kan göra vad du vill och att du måste respektera andras vilja att göra vad de vill?
Varför ska jag behöva gå runt och vara rädd för vad andra ska tycka? För elaka kommentarer? För att stå utan vänner?
Nej. Vad hände med att bara vara snäll och hjälpsam?
JAG BLIR SÅ IRRI.

(Varför beter sig en så stor andel av världens styrande människor som förvuxna bebisar?)

Godmorgon.

Hade jag varit den typen
Så hade jag sagt
Jag har ett sånt flow nu, jag känner verkligen inspirationen, detta kommer bli så jävla bra.
Men nu är ju inte jag sån.
Så jag säger bara.
Godmorgon, jag har haft sovmorgon. Lite fler tölemodspoäng.

onsdag 29 september 2010

Självmord

Ibland känns livet som ett mentalt självmord.
Stundom känns det också som att omgivningen dödar dig.
Men du ska le tacksamt ändå.
Nig, flicka. Var glad för det du har och kräv aldrig något av andra. Säg bara
Ja.
Tack.
Förlåt.
Andhämntningspaus.

(Betyder inte att man ska hämta änder.)

tisdag 28 september 2010

kiss me and free me i will feel blessed

Jag blir själv med ens en döendes like

Plötsligt framstår han som en gudars like –

just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och han hör dig viska
ömt och förälskat


brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad,


tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind – jag blir själv med ens en
döendes like.
Sapfo, 600 f.Kr.

måndag 27 september 2010

I wasn't ready for you to go

Jag älskar den här bilden. Från den mest kaotiska tiden i mitt liv. Men det ser så vackert ut. Rofyllt. Man kan inte tro att en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv just ryckts ifrån mig. Man kan inte tro att varje dag var en kamp. Man kan inte räkna hur ofta jag suttit inlåst på skoltoaletten. Stått och dunkat pannan i den hårda kroken på väggen. Trott att jag skulle spy.
Man kan inte tro det när man tittar på bilden.
Jag är nog ganska glad för det.

And walk when not able

Tänk att ibland tar det flera år innan man kommer på saker. Och när man väl kommit fram till det där man skulle komma fram till så framstår det som hur enkelt som helst. Fånigt enkelt.
Jag hörde en kvinna på bussen som berättade om sina vänner som hade mött ett spöke i källaren. Det var en dam som hade suttit vid ett bord och tittat på dem när de kom nedspringande.
Jag kände med damen. Hon måste känna sig så jävla utnyttjad och exposed nu.
Kyss.

söndag 26 september 2010

Icket mig emot.

Äh.
Jag har passat barn och det finns inget fantastiskt genomtänkt konstnärligt supersmart att säga om det. Mer än att det var hur mysigt som helst.
Så nu orkar jag inte skriva något här.
Egentligen.
Jag orkar bara sitta och sitta på bilderna av sylt i Claras blogg och drömma mig bort. Till Allhelgona. Till jul.
Helt plötsligt har kristna högtider blivit så viktiga för mig. Vet inte riktigt varför. Men det har väl med trygghet att göra. Precis som att jag kan sitta och läsa olika syltrecept och sucka "ååh" och "ooh" av faschination.
Min vän sa att jag skulle bli en bondmora och en bra mamma när jag blir stor.
Icket mig emot.

lördag 25 september 2010

I don't need no doctor

Trygg brorlukt gör mig glad.
Sen: barnsnusningar som gör mig lugn.
Mer glad.
Jag älskar att påminnas om vad som är
Viktigast
Pengarna eller livet.
Haha.
Barnen, familjen och hälsan.
Klyschigt but oh so true.
Kyss i natten.

fredag 24 september 2010

I-världsbekymmer

Mitt största problem förutom krig, svält, djurplåergi, misshandel och annat sånt, är att jag har precis exakt så många trosor att det räcker mellan tvättarna. Det vill säga att om mamma inte tvättar den dagen hon tänkt så sitter jag i en mindre knipa. Bör åtgärdas å det snaraste.

torsdag 23 september 2010

När jag vaknade imorse

Trodde jag inte att jag skulle
Vara så oväntat bra på pianoläxan
Få beröm av min sånglärare
Undvika blickar
Titta på Jane Eyre
Eller återupptäcka denna.

onsdag 22 september 2010

Maria Elisabeth

Så vackert. Vi har samma namn och likadana skor och ibland samma frisyr. Hon är så vacker och jag får all styrka i hela världen på en sekund. Hon bloggar nu så jag slipper bläddra sönder hennes bok.
Hon gör allting så enkelt. Man förstår och man inser att man inte är mer än människa. Hur trevligt är inte det såhär på onsdagseftermiddagen.
Så att säga.
http://blogg.yourlife.nu/avig-maria/
Bilden är från bloggen.

Åh prat

Det blåa huset är snart vitt. Det känns ganska bra. Fast också hemskt. Så, så, nu målar vi över allting. Det syns inte. Vi spelar på ytlighet och vi är så duktiga skådespelare.
Jag vet inte hur man gör när man är ytlig. Det funkar inte. Artighetsprat utan substans. Jag får panik.
Jag råkade lugga en tant idag. Hoppas att hon inte blev ledsen för det blev jag.
Mvh en som ska sjunga solo på körkonserten.

tisdag 21 september 2010

Just det.

Sen så undrar jag varför alla människor inte är lika mycket värda.
Kyss.

I must admit the sleepless nights I've had

Jag håller huvudet högt i alla lägen. Försöker så gott jag kan.
En sak jag inte förstår: vem har fått mig att tycka att jag är ful, äcklig? Vem?
Hela min kropp värker och gör ont. Jag går som en pensionerad anka och gnäller för mig själv. Gnäll, gnäll.
Jag orkar liksom inte riktigt engagera mig. Ibland blir jag genomskinlig. Trött. Grå. Allvarlig. Sammanbiten. Osynlig. Försöker hålla ihop det sista. Så att jag inte faller ihop i en stor hög.
Det är så jävla pinsamt tycker jag nämligen.
Men jag gör ju mitt bästa! Skriker jag men alla har varit på hörcentralen och skaffat såna där gjutna öronproppar som stänger ut nästan allt ljud.
Så de hör mig inte.
Asch då.

söndag 19 september 2010

PS

Ja just det ja jag skulle ju säga "förlåt för att jag inte har uppdaterat" som alla andra bloggnissar säger.
Men jag har haft ett liv i helgen och inte tänkt så mycket och fått lera på mina skor som jag var tvungen att skrubba bort idag. Och fått lite lera på hjärtat som jag måste skrubba bort nån gång. Fast inte nu. Jag måste nog bli kirurg först i så fall.

Blåval nej rödval.

Jag tänker inte säga något om valet för det sköter alla andra så bra.
En sak bara: det var först idag som jag kom till insikten att hur det än går så är det faktiskt bara ideologier. Hur det är går så har vi det rätt bra här.
Jag har alltid varit så snuskigt bra på att ta allting på blodigt allvar. På liv och död.
Liksom.
Men.
Det ska bli intressant att se hur många som tar livet av sig den här mandatperioden.

fredag 17 september 2010

Think of what you're trying to do to me

Du kan ju försöka vara på dåligt humör: Aretha Franklin – Think

Denna dag ett liv

Känns det lite som varenda dag.
Jag vaknar varenda morgon i panik. Det är inte sant det här händer inte.
Hade vi betyg i ordning och uppförande skulle jag inte fått MVG igår.
Förlåt Krister. En gör så gott en kan. Renässansmusik är kul men inte i 90 minuter.
Idag var en vän så modig. Jag blir stolt.
Jag är så trött. Mina inlägg blir så fattiga. Urvattnade. Som spökvatten. Eller mjölkvatten kanske ni säger. Själv har jag alltid sagt båda. Fast
Spökvatten låter hemligare, mer  mystiskt och spännande.
Och sånt gillar jag.

Kyss.

Rädd

Jag glömde att säga
Att jag är rädd för Jan Björklund också.

torsdag 16 september 2010

Nej men inte lilla jag inte!

Jag funderar på om man inte borde börja handla med sömntimmar istället för pengar.
Jag är så trött...

(MEN JAG FÅR JU NATURLIGTVIS INTE KLAGA FÖR JAG HAR ALDRIG VARIT TVUNGEN ATT LIGGA I KRIG OCH INTE HAR JAG SMÅBARN HELLER OCH JAG SKA VETA ATT JAG HAR DET SÅ JÄVLA BRA.)
Bitter? ...

onsdag 15 september 2010

100



Vet inte om jag visat förut men ändå.

Jag är rädd för

Ironi
och cancer.

Guten morgen meine damen unt herren

Jag tror att det här är en sådan där dag då det är meningen att man ska andas. Ta in, betrakta, leva, vila.
Men jag ska bara betrakta min historiabok. Sånt är livet.
jag älskar att tala om att jag ska göra min historialäxa. "Nu ska jag åka hem och skriva historia!"
Den du. Jag ska skriva historia idag.
Kyss.

tisdag 14 september 2010

Tala är silver men tiga är guld

Tänk att det skulle ta nästan 18 år innan jag fick ett uns självuppfattning. Och innan jag förstod detta:
Tala är silver men tiga är guld.
Ibland ÄR det faktiskt bättre att vara tyst. Bättre än att säga för mycket. Självklart ska du säga ifrån. Självklart ska du göra dig hörd. Ingen kommer att fråga om du vill vara med. Du måste själv fråga. Får jag vara med? Eller ibland: Hej. Nu tänker jag vara med.
Men jag hade liksom ingen gräns. Jag var liksom tvungen tvungen tvungentvungentvungen att säga vad jag kände om allt. Hela. Jävla. Tiden.
Och det är att bajsa sig själv i ansiktet. Jag har lärt mig den mest brutala, hårda vägen. Jag har bränt mina broar tusen gånger. Det gör så ont och ger så fula ärr tillslut. Innan jag fattade. Nu har jag slutat. Skärpt till mig lite.
Fast ibland. Lite. Slinker igenom. Jag tror jag ärvt det av någon jag känner. Någon som just nu sitter i vardagsrummet och muttrar och förbannar sig över högerblocket. Hon har lärt mig att säga ifrån.
Puss och det.

And when his daddy would visit he'd come along

Idag har jag: läst Lapido ur Lysistrate på norska, suttit på MVG-raden, träffat en italiensk flicka, sovit, sjungit sånger jag egentligen inte älskar, druckit te ur en vacker blåblommig kopp, ätit underbart hembakat, fått ett fint sms, tittat på människor som gör bort sig på prime time, lyssnat på Aretha Franklin, kännt mig lycklig över småsaker, och fortfarande inte laddat kameran.




Kärlek, ljus och harmoni, ni gör mig glad!

måndag 13 september 2010

Haha åh.

Jag måste bara berätta. Det är så roligt. Jag har en ny favoritlåt.
Million Pieces med Tove Styrke.
Jag är SÅ häftig.
Egentligen förstår jag inte vad det är jag har för krav på mig själv om hur jag ska vara. Lite alternativ sådär. Fast ändå passa in. (Lite P3-unik sådär. Annorlunda på rätt sätt. Fel på rätt sätt. Ni hör ju hur det låter.) Vara myspysig och omhändertagande. Och bohemisk och konstnärlig. Mest blir det bara pannkaka och slarvsylta av alltihop. Ganska tragikomiskt.
Puss på er.

Tala

Åh, tala om antiklimax.
Tala om att livet inte är som du tror.
Tala om att vi behöver varandra.

Why shouldn't we fall in love?!

Jag undrar hur många gånger man kan lappa och laga. Slås sönder och bli helad igen. Och igen och igen.
Hur man kan tillåta en annan människa att ha makten över en. Jag vet flera.
Hur man kan gå omvägar kring sina egna tankar. Förtränga tills det inte går längre. Tills du är tvungen att facea dig själv i världens farligaste duell.
Idag ska jag göra det igen. Inte det där med faceandet alltså. Jag ska ta hand om mig. Jag börjar bli ganska bra på det.
Hoppas jag.
Vill jag.
Tror jag (i all ödmjukhet).


Puss och kram banankrokan.

söndag 12 september 2010

I didn't know what time it was

Jamen kom hem hit då och ladda mina kamerabattterier så jag slipper posta svartvita inlägg med små krumelurer på.
Idag har jag fått ett halsband och fyra ringar av min alldeles för snälla mormor.
Imorgon tillbaka till skolan. Till min klass. Min fina klass. De har så stor inverkan på mig. En får mig att tänka i nya banor och bli en snällare människa. En tar fram mina moderskänslor. En får mig att skratta och en gör mig stundom lite avundsjuk. En vill jag krama och en vill jag inte krama. En är jag rädd för och en gör mig så osäker.
Vi formar varandra.
Nu ska jag krama min katt och skriva en uppsats om hur det var att gå i småskola på fyrtiotalet.

lördag 11 september 2010

För annars kanske dör dem

Igår hade jag sånt där... Vad heter det... Läsarrekord. Jag såg det nu och det kändes stort.
Jag har varit så trött idag. Konsumtion har den effekten på mig att alla intryck och beslut gör mig vimmelkantig och lättstött. Och eventuellt även lite kantstött. Men det är väl det som gör det antar jag. Gör det lite charmigare och ödmjukare. Det däringa livet.
(Jag köpte ett nagellack som krackelerar sig och bildar vackra sprickor och jag kände att OJOJOJ nu gjorde jag ett konstnärligt statement! ...)
Jag återupptäcker mig själv i mitt iTunes. Maria 8 år. Maria 12 år (oj). Maria 14 15 16 17 år. Jag hade en psykolog förut som upprepade att on tyckte att jag var klok. Jag kunde inte riktigt ta in det där men jag försöker. Se mig själv i ögonen och tala om för mig själv att det var sant. Att jag inte är sämst av oss två jämt.


Kärlek.

Don't rescue me

Ibland tar det så lång tid innan jag förstår. Hur alla andra är. När jag inte ser. Ibland tar det flera tusen år och då kan det vara för sent.

fredag 10 september 2010

Vill du bara ta den till dig och ha den kär

I'm sorry to disappoint you but my camera has unfortunatly passed out so I can't share any lovely pics of my handsome face today. Sorry my sweet buttercups.
Sorry alltså.
Haha åh. Jag vet inte. Livet är så bitterljuvt jämt. Jag säger det hela tiden men det är så sant att jag liksom måste upprepa det för mig själv.
Mitt Spotify har dött som vanligt och jag får lite panik för jag blir halv om jag inte får droga ner mig med musik. Bli hög. Alldeles borta och inne i min egen värld. Som så många gånger. Hamnar nästan i trans. Sitter och skriver nåt shit och lyssnar på nåt annat shit.
Nej vet du vad. Jag tror bestämt att någon måste ta tillbaka sitt sofistikerade skrivspråk å det snaraste.
Adjöken.

torsdag 9 september 2010

Put some makeup on

En fin och duktig flicka. Med hög moral och rena kläder. Gör alltid sina läxor och är snäll och omtänksam mot alla. Trevlig mot sina lärare. Och mot sina kamrater. Tar ansvar för alla sina handlingar. Skojar på rätt ställen. Tar hand om. Städar upp. Hjälper till.
Låtsas inte om. Skjuter undan. Putsar noga sin fasad. Putsar bort ruttna tomater. Som kommer flygande. Hoppas de inte flyger för tätt för jag orkar inte torka så fort.

What have we done to the place that we call home?

Jag satt idag och sjöng i en kör. Då kom jag på nånting jätteviktigt som jag skulle berätta.
Det försvann lika fort som jag hade kommit på det. Men jag tror att det hade något att göra med att alltid kämpa i motvind. Att det är så sällan man känner att man har världen på sin sida. Så ofta man känner sig som en guldfisk som ska försöka bestiga ett berg. Det är så svårt. Så jobbigt. Jag tror också att jag skulle skriva om känslan av att ha hela världens misär på sitt ansvar. Också om att känna att man är fulast i hela skolkorridoren. Och odugligast.
Kanske lite om glädjen av ett leende från oväntat håll och en blick som gör att man känner sig ett uns vackrare för stunden.
Om den pinsamma och torra verkligheten.
Men framförallt det där. Att kämpa i motvind. Att aldrig få visa sig svag. Jag vägrar. Stolheten faller med ansiktet.
Kyss.

onsdag 8 september 2010

Inte diggar jag snubbar som behandlar en så


Ett fåfängt försök. Haha. Vet du om att världen är så vacker så det är synd att förstöra den.
Nu ska jag lära mig en sång som jag ska sjunga för nykterister. Jag övervägde länge att bara sjunga snapsvisor för det är den sortens humor jag ärvt av min älskade far.
Puss.

tisdag 7 september 2010

Dikt

Jag fryser mycket men är också mycket lycklig. Jag känner att mitt hjärta har hittat en ny rytm och det gör mig lycklig. Det gör mig lycklig. Det gör mig lycklig. Det gör mig fri. Are. Jag hörde talas om ett pris. Haha. Nu tänker jag på Grinchen. Han är så vacker tycker jag. Lite lagom sensmoral och så fluffig och gullig. Och jag älskar julen. Omfamnar den med hela mitt hjärta.
Jag har läst dikter av någon jag känner fast ändå inte. De var vackra och hade ett avancerat språkval. Mycket mer avancerat än mitt. Jag orkar inte anstränga mig när jag skriver. Orden trillar ur mig, Som när man knuffar en bokhylla bakifrån. Ord trillar ut ur böckerna och ut på hela golvet.
Vackert.

lördag 4 september 2010

je t'aime

Jag tänker på tre ord. Tre ord som man inte får slösa med.
Elskar dig mest Gumms elin'< 33333 alltid Vi!1!1!!!11!!!1!! (`v´)
Nästa vecka:
Rebecka min älskling besta ven du betyderMest <'33333333333333
Man ba jaha.
Allvarligt. Jag har också varit naiv. Jag älskar dig, vi ska alltid vara bästa vänner.
Men det får väl vara någon måtta på det.
Jag säger det inte om jag inte menar det. Det är så utlämnande. Som ett löfte. Jag älskar dig. Jag skulle kunna dö för dig. Jag tänker alltid finnas för dig. Så blottande.
Jag tycker så mycket om dig. Men inte jag älskar dig.
Så lätt att hjärtat går sönder.
Då står man där, med känsloinälvorna i drivor runt knäna och ingen som tänker hjälpa dig att ta reda på dem.
Godnatt vänner. Ta hand om varandra.

Håll dig alltid kvar

Idag har jag ingenting att säga tror jag. Jag tänkte lägga ut en låttext. Jag vill att ni läser den. För den handlar om mig. Tror jag bestämt.
Den är skriven av Dan Fors och sjungs av Maria Elisabet Skäringer och jag tröttnar aldrig.

Jag såg en bild av mig själv idag
Ett litet barn, rund och glad
Det var september och redan kallt
På en sekund minns jag allt
För fast det lilla glada barnet på bilden ler
Så finns nåt annat ingen ser
Så mycket skit
Utan ett förlåt
Kom hit, lilla barn
Jag tar emot din gråt
Lilla glada barn
Så många saker som aldrig blev
Så många önskningar du skrev
Jag kan minnas hur allting var

Inuti, hur orden skar
Och jag kan se i dina ögon vad ingen vet
En drakes kraft
En tapperhet
Nu är jag här och jag tror på dig
Kom hit, lilla barn
Kom och sitt hos mig
Lilla glada barn
Du glada barn som far illa nu
Du har en vän
Och det är du
En trogen lyssnare som förstår
Som tar din strid om några år
Vad du än gör så håll dig kvar
Håll dig alltid kvar
För jag kan lova bättre dar
Ha tålamod i din lilla kropp
För det finns hopp
Det finns alltid hopp för små glada barn
För små glada barn

fredag 3 september 2010

I can't do what ten people tell me to do

Jag lyssnar på Michael Bolton den fina mannen och blir alldeles sentimental i hela kroppen. En pytteliten insekt sitter mitt på datorskärmen och är ganska irriterande, men den får sitta kvar för jag tycker att den är ett ganska sött sällskap ikväll.
Jag har sett Föräldrafällan på tv. För kanske hundraelftetolfte gången. Jag blir alldeles
nostalgisk i hela kroppen och får nästan en gråtklump i halsen, för den påminner mig om hela mitt liv. (Jag älskade den filmen när jag var liten och såg den säkert fem gånger varje helg.)
Tänk så länge jag drömde om att hitta en tvillingsyster.
Åh. Bolton är också nostalgi. Jag tänker på att Mia Skäringer förlorade oskulden till How Am I Supposed To Live Without You. Och en massa annat.
Framförallt finns jag ikväll. Hela jag bara finns för min skull och ingen annans. Tusen ogjorda läxor och ett ganska traumatiskt kaos för övrigt och jag går på sparlåga så det finns liksom inget extra att ta till så jag flippar över och blir dryg och arrogant istället. Förlåt mig, kära ni. Men jag tror att ni förstår för jag tror att ni själva varit där och kännt vattenytan precis under näsan.
Men. Jag ska samla ihop mig och bli kärleksfull och tålmodig. Någon gång.
Kyss.

Håltimme

Det är väl märkligt ändå. Hur lite som behövs. Och hur viktigt det är att vi är du och jag och inte dujag. Och att det inte är bara du och jag. Och inget vi. Fattar du? Det måste vara vi. Ingenting tjänar någonting till utan andra människor. Utan De Andra är du en rymdfjärt. Kul va? Ta vara på De Andra. Jag hoppas verkligen att de tar vara på dig, för ni kommer behöva varandra.
Åh. Jag är så trött så jag tror jag stupar. Det tär så väldigt det här med att leva. Alldeles förskräckligt.
Nu ska jag falla ner död och vakna på måndag för att ha håltimme.

torsdag 2 september 2010

Ignorance

Jag försöker skriva någonting fint om att vara ledsen på insidan men glad på utsidan.
Men det blir bara jätteklyschigt och sympatisökande.
Så kan vi ju inte ha det.
Imorgon ska jag ha idrott och jag har ångest som vanligt. Jag försöker trösta mig med att det bara är ett år kvar men det hjälper föga.
Jag leker tysta leken med någon.
Det börjar tära lite på mig faktiskt.
Kyss.

onsdag 1 september 2010

That's why I waited

Jag skulle skriva någonting djupt och ledsamt som passade min sinnesstämning tänkte jag, men sen hade BlogSpot fixat statistikläsare och när jag såg hur många ni faktiskt är blev jag så till mig i trasorna så allt grubbel rann av mig för några minuter. Så jag tar tillvara på dem.
Jag är ju inte Kenza (tack Gud) men ni är flera hundra i månaden. Gjorde mitt hjärta glatt för jag trodde ni var max två.
Jag har slagits av en lustig tanke: hur kan man bry sig så mycket om en person, att det känns som att denne betyder mer för en än alla andra människor i hela världen tillsammans? Livet är ganska fantastiskt tycker jag. Och svårt. Förbannat svårt. Men jag trodde heller aldrig att det skulle vara lätt. Snarare halvsvårt, svårt och hur svårt som helst. (Maria Elisabet har börjat blogga igen och mitt hjärta tog några extra skutt tror jag bestämt.)
På den sociala inrättning där jag dagligen vistas är allting kaos. Och ganska fint. Jag tycker om kaos och fint. Så länge det är mer fint än kaos. Det är nåt psykologiskt. Vi läste det där igår. Jag har prov på det om två veckor.

Såhär poserade jag för några år sen. Som ett kräknödigt wemo. Jag var nog i mångt och mycket ett kräknödigt wemo.

Såhär poserar jag idag. Och jag har aldrig vett att redigera några bilder. Men jag älskar mitt gröna nagellack och det är ju alltid något.