Jag är heartbroken

... å två av mina vänners vägnar. Mer än de är själva. Jag är en känslobomb för tillfället.
Men vad gör det, jag har höstlov nu.

Vägskäl

Nu mina vänner står vi inför två val. Antingen fortsätter jag i den takt jag har skrivit innan. Eller också skriver jag mer sällan. Antingen kvantitet eller kvalité. Men risken är att jag inte orkar. Att jag utvecklar någon slags allergi. Och det vill jag inte. Jag har sällan varit såhär fäst vid en blogg (och jag har horat runt mellan en hel drös, det ska ni veta)
Så jag tror vi drar ner tempot lite. Drar ner på farten. På temperaturen. Från sjuan till bara trean. Det låter skönt. Vilsamt. Behagligt. Tryggt. Jag måste:
Inse mina begränsningar
och
Tro på mig själv
Och det måste jag ganska omgående. Jag vill inte trasa sönder mig själv. Det är så jobbigt att laga och tråckla och sy och limma ihop allt igen. Orkar inte riktigt. Förut var jag sån - jag tror jag skrivit det förut - att jag klev på i storstövlarna ända tills det gick åt helvete. Men man kan inte jobba så. Blir inget bra flyt. Inget bra team. Och vi måste samarbeta, jag och mina känslor. Vi är ett lag, en familj. Vi tar hand om varandra och tar fram det bästa hos varandra. För gör man inte så kokar man torrt. Fy. Det är så obehagligt.
Jag måste prioritera. Välja mina strider. Välja energier. Positiva, positiva. Leva och sväva. I nuet, helst. Lite i dået för det mår jag bara bra av. Men inte för mycket för där bor ångesten. Och inte heller för mycket i framtiden för där bor stressen. Förstår du? Läser du än?
Jag gör ett avslut här, så ses vi. Imorgon, om två veckor, i nästa liv.
Ta hand om dig.
Kyss.

Förlåt.

Alltså... Förlåt mig för att jag bloggar lika torrt som en knarrig gammal kokosnöt, men jag är så upprörd innerst inne.
Jag är upprörd på all jävla ondska i världen.
Och det som gör mest ont.
Är det vi gör mot varandra.
Är inte världen tillräckligt hemsk redan som den är?
Måste vi göra varandras liv till helveten?
Jag förstår inte och jag känner mig nästan lika förtvivlad som John Coffey (The Green Mile. Jag vet. En FILM.)
Vi skulle kunna vara så vänliga mot varandra. Om bara alla ville förstå hur mycket de hade att vinna på det. Hur det känns när man gör någon glad.
Jag tänker inte sitta här och låta som Guds bästa barn, för det är jag inte. Men: ajg gör mitt bästa. Tänker alltid göra. För att det här ska bli en lite bättre plats att leva på. För varenda individ.
Kan inte du hjälpa mig?

Vinter

Jag älskar att det äntligen blivit legitimt att använda min gigantiska vinterhalsduk för den är så färgglad att människor tittar mer på den än på mig. Bra tycker jag. Jobbigt tycker halsduken.
Men den har min gula mössas sympatier så den ska nog klara sig.

Titta på den här bilden.

Titta på den här bilden. Vad kan du säga om den? Vad ser du? Vad kan du säga om henne? Säg mig det du. Vad kan du säga om henne? Jag vill så gärna veta, så säg mig.
Är hon intelligent eller dum? Rik eller fattig? Vacker eller ful? God eller ond? Säg mig du som vet.

Goder morgon.

Fast morgon är väl en överdrift. God förmiddag. Men det låter ju inte riktigt bra.
Jag äter kakor. Ska åka till skolan sen för jag ska ha engelska. Det blir nog jättefint.
Jag känner mig så tom på något vis.
Måste fylla tomrummet med något. Mer kakor.

Hej...

Jag är så genomskinlig idag. Jag orkar inte.

Varför hade jag 116 visningar från Ryssland i lördags? Fatta lagom.

Puss.

Denna läste jag varje dag när jag var fem år.

Barnen leker
När de leker ekar livets låt i deras lekar
Gäll och yster
Eller dyster dov
Ljuder den så länge den får lov
Allt de tror och vet om verkligheten
Gör de lek av
Det är märkligheten
Vuxna tror att lek är tidsfördriv
De har fel i detta - lek är liv

Och jag blir så ledsen över all ondska i världen.

Idag

Har.
Jag

Tittat på Barnkanalen
Ätit choklad
Läst Den Unge Werthers Lidanden
Virkat
Bakat kakor
Ätit kaksmet
Tittat på Mysteriet på Greveholm
Spelat piano
Fikat med mormor (inkluderade tjuvstart på julen med julmust och pepparkakor.)
Tittat mer på Greveholm
Lärt mig Greve von Dy's menuett på piano

Ja. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.
Någon bild på de macho långkalsonger jag gått runt i hela dagen får ni inte. Stackars krakar.
Kyss.

JA, HERR KANTARELL!

I natt drömde jag att den första snön hade kommit, och att jag umgicks med Hanna Hellquist. Sen vaknade jag och kände mig klen och krasslig (egentligen kanske mest nervklen med en skavande huvudvärk) så idag gör jag inte många knop.
Lyssnar på Louis Armstrong (jag har sagt det förut men kunde ett rivjärn tala så hade det varit med Satchmos röst)
Äter lite choklad.
Har det ganska bra.
Fast det är ju ändå synd om mig. Säklart. Jag är ju sjukanmäld.
KYSS DÄR BAK.

Hav förtröstan

Den där låten jag pratade om igår. Jag lyssnar verkligen ihjäl den. Drar och sliter i den. Sliter ut den. Sliter in den. Så att den blir bekväm att bära närmast hjärtat. Så här års.
En så fin tröstesång. Hav förtröstan. Det kommer ljusare dagar. Inte för det. Men i själen. För det är så fasligt tungt ibland. Man byter hand och flyttar vikten men till slut är allting obekvämt och man tappar nästan greppet men om man gör det kommer det att bli en enda sörja av köttfärs och ägg på golvet. Trampa runt lite så blir det köttbullssmet.
Ingenting får gå till spillo du vet.
Ingenting får någonsin misslyckas för du får inte tappa ansiktet för då DÖR du.
Ja, kära vänner. Livet är inte lätt.
(Jag måste öva på min pianoläxa men jag kan inte tänka.)
Och.
Jag har lite vinterlängt, det måste jag erkänna.
(Jag tror jag hittat tillbaka till parentesernas förlovade land, man kan ju bli lycklig för mindre.)
Kyss.

(Jag är lite kär i Sissel Kyrkjebjös röst. Bara lite.)

Koppången

Åh vad jag omfamnar hösten. Med. Hela. Hjärtat.
Och.
Det börjar bli dags.
För denna låten. Nu och fram tills snön smälter.
Ungefär.
För att den är så vacker och för att man nästan vill dö när man hör den.
Jag ger er.

God morgon

Idag skiner solen
Men jag har hela natten nära mig

She calls you up repeatedly

I den materiella världen måste jag måla naglarna och slå in paket. Sedan överväger jag att vara en tant och gå och lägga mig.
Jag orkar verkligen ingenting någonsin. Förlåt att jag är så frånvarande.
Kyss.

My sisters, my brothers, my people and me

Jag älskar den här stunden. Den bästa på veckan. När man gör ingenting och tänker på ingenting och måste ingenting. Allt är tyst och stilla och man känner sig helt lugn och harmonisk.
Man försöker varva ner och jag kommer sova som en prinsessa inatt.
Ha
Ha
Ha
Ha

Jag är så äckligt
Pretto.
Hjärta hjärta hjärta.

Mona Lisa smile

Look at her. She's smiling. Is she happy? She looks happy, so what does it mather?!

Om att prata

Viktiga ord som.
Ekar.
Ned.
I.
Trapphuset.
Bonk.
Bonk.
Bonk.
Ner.
Ner.
Ner.
Hoppas nästan.
Att alla hörde.
För det var.
Fint.

Res på dig.

Du måste förstå att du är bra. Jag vill att du ska se dig i spegeln och känna hur stolt du är över vad du ser. Genuint. Inte fasad för att ingen ska märka. Hur liten och rädd. Och ledsen. Du är på insidan.
Utan sådär överväldagande själalycklig.
The dirty little secret: Ingen kommer att göra det åt dig. Det är ditt jävla uppdrag och det är du som måste utföra det. Hur du gör struntar jag i. Vad som är din terapi. Om du har långa samtal med en sten eller stickar strumpor. Vänder ut och in på dig hos en psykolog eller skriker rakt ut tills du tappar rösten. Skriver sånger eller målar tavlor.
Men jag skulle bli så glad om du fattade hur bra du är hur mycket du kan göra vilken överjordiskt vacker människa du är.
Du är fantastisk, förstår du det?
Jag vill att du ska förstå. Jag blir glad då.

Ps. Det här är min terapi.

Folkskygg

Tror jag bestämt att jag har blivit. Jag vill helst inte komma nära någon annan. Det är jobbigt att prata för jag vet inte om den jag pratar med tycker att jag är äcklig. Jag har ingen gråzon bara svart och vitt och jag är alldeles för utmattad för att förstå vad människan i andra änden försöker säga till mig.
Så ni kan väl vara snälla ett tag.

Marie Agnes måste lära sig att allt inte alltid är hennes fel.

Förlåt.

Igår var jag dessvärre tvungen att lämna er åt ert öde till förmån för Napoleon.
Men ni är väl inga småbarn som blir alldeles blåa i ansiktet av att vänta lite eller?
Så, så. Nu kommer mamma här med sina mjölkstinna bröst.
Jag älskar Mia och Klara.
Tröttheten sitter som ett spännband runt mitt huvud och dras åt lite hårdare varje gång något krävs av mig.
Snälla. Låt mig vara ett av löven på centralen. Låt mig vara guldglänsande och dansa i vinden som biter dig i kinderna. Så ska jag dansa fram till dig och göra min vackraste piruett för dig. Och du ska applådera och beundra det estetiskt nyskapande men ack så uråldriga fenomenet dina ögon skådar.

I den verkliga världen är jag så irriterad på:
Fjortisar på bussen
och
Människor som inte vill förstå

Fjäril

Det är så lite som avgör. Så lätt att påverka en annan människa. Och så lätt att ta på sig skulden.
Men nu ska du flyga, min fjäril. Tänk inte mer. Ta dina vänner i handen och så flyger ni högt. Ovanför allt det svarta, sörjiga. Höj er ovanför det.

I den materiella världen ska jag skriva en krönika om Lysistrate imorgon och det känns inte riktigt bra.

Om mitt liv vore en fabel...

.. Så skulle jag nog vara Mamma Björn, som i dagens avsnitt (det är en tv-serie med tecknade bilder förstår ni, och en söt farbror som berättar) får lära sig vikten av att resonera en bit och inte dra en massa förhastade slutsatser.
Mamma Björn är arg på Mickel Räv för att han har stulit alla Björnungen Bennys pepparkakor. Hon vill hämnas på Mickel, men då kommer Mor Uggla flygandes, flax flax flax och säger att stopp där lilla Björnmamman, inte förhasta sig nu! Tänk på att Mickel nog egentligen är ganska ensam och ledsen, och nog bara vill ha en liten vän att leka med.
Så Mamma Björn och Björnungen Benny går hem till Mickels kula i den mörka, kusliga delen av Storskogen och frågar om han vill komma på kalas tillsammans med alla de andra djuren i skogen.
Snipp snapp snut, så var sagan slut och sensmoralen är att man inte alltid måste ha alla taggarna utåt hela tiden.
Puss.


Källa.

God natt

Idag har jag prioriterat. Man måste det ibland förstår ni. Prioritera bort det jobbiga och svåra och välja det lätta och lyckliga för att sedan orka det jobbiga igen.
Kyss.

Is time my redeeming?

Jag tänker på tiden.
På att de där stora sexorna som vi lekisbarn var livrädda för, de var bara tolv.
Men nu är de 23 och vissa av dem har säkert redan egna barn.
Jag tänker på att jag kände mig så stor när jag började mellanstadiet. Tio år. Tio små år.
På våra fadderbarn, som var tre år yngre än oss. På att de är fjorton nu och plattar håret och har en massa mascara smetat i ansiktet. De som lekte häst med hopprep sist jag såg dem. Lekte Jaga i Ringen. Det var roliga lekar.
Jag kan tänka att saker hände nyss. Och så var det fyra år sen. Fast det bara känns som några månader.
Alla jag känner som är äldre än mig, de säger att tiden går fortare ju äldre man blir. Tiden går obehagligt fort nu, så jag misstänker att jag kommer att få skaffa ett helt lager med åksjuketabletter om jag ska palla med i fortsättningen.
Men det jag mest tänker på, är att det här är sådant som man ska tänka på när man är 57, inte 17. Jag driver på mitt eget hamsterhjul som en idiot.

Nu ska jag gå och leta reda på bromsen.
Kyss och goder afton.

R E S P E C T

Är nog det finaste du kan visa en människa.

Trolska

Idag är livet bara vackert och kantigt och operfekt och underbart, hörrni.
Puss på det.

Om jag vore lite mer som Foki

så skulle jag ha en kategori i min blogg som hette

Dagens sköning ^^,

Och i så fall skulle jag idag ha en stor, fet bild på matematikern som är med i Skavlan i skrivande stund. Han ser ut som Willy Wonka fast med läskigare blick och har en spindel på kavajslaget. Dessutom bryter han på franska och är skitsmart.
Jag menar - vad fan mer kan man begära av en människa?

Jag var en dålig människa och printade från svt.se

Satsumas och pepparkakor

Min mamma har köpt
Satsumas och pepparkakor
Och jag har tittat på
Greveholm och haft ont i magen
Hela dagen
Och om ni undrar
Var jag är
Så hänger jag med mina nya vänner
Satsumasarna och pepparkakorna.

Tjing.

Din banan

Att alltid gå med skammen.
Är jag så jävla trött på.
Att alltid tycka att allting är mitt fel.
Fast det är ditt.
För jag får inte in i mitt huvud.
Att om ett problem uppstår.
Så måste det inte.
Nödvändigtvis.
Vara jag som har orsakat det.

Ja, idag skriver jag på vers för jag känner för det och du ska respektera mina känslor din banan.