That's why I waited

Jag skulle skriva någonting djupt och ledsamt som passade min sinnesstämning tänkte jag, men sen hade BlogSpot fixat statistikläsare och när jag såg hur många ni faktiskt är blev jag så till mig i trasorna så allt grubbel rann av mig för några minuter. Så jag tar tillvara på dem.

Jag är ju inte Kenza (tack Gud) men ni är flera hundra i månaden. Gjorde mitt hjärta glatt för jag trodde ni var max två.
Jag har slagits av en lustig tanke: hur kan man bry sig så mycket om en person, att det känns som att denne betyder mer för en än alla andra människor i hela världen tillsammans? Livet är ganska fantastiskt tycker jag. Och svårt. Förbannat svårt. Men jag trodde heller aldrig att det skulle vara lätt. Snarare halvsvårt, svårt och hur svårt som helst. (Maria Elisabet har börjat blogga igen och mitt hjärta tog några extra skutt tror jag bestämt.)
På den sociala inrättning där jag dagligen vistas är allting kaos. Och ganska fint. Jag tycker om kaos och fint. Så länge det är mer fint än kaos. Det är nåt psykologiskt. Vi läste det där igår. Jag har prov på det om två veckor.

Såhär poserade jag för några år sen. Som ett kräknödigt wemo. Jag var nog i mångt och mycket ett kräknödigt wemo.

Såhär poserar jag idag. Och jag har aldrig vett att redigera några bilder. Men jag älskar mitt gröna nagellack och det är ju alltid något.