Jag satt idag och sjöng i en kör. Då kom jag på nånting jätteviktigt som jag skulle berätta.
Det försvann lika fort som jag hade kommit på det. Men jag tror att det hade något att göra med att alltid kämpa i motvind. Att det är så sällan man känner att man har världen på sin sida. Så ofta man känner sig som en guldfisk som ska försöka bestiga ett berg. Det är så svårt. Så jobbigt. Jag tror också att jag skulle skriva om känslan av att ha hela världens misär på sitt ansvar. Också om att känna att man är fulast i hela skolkorridoren. Och odugligast.
Kanske lite om glädjen av ett leende från oväntat håll och en blick som gör att man känner sig ett uns vackrare för stunden.
Om den pinsamma och torra verkligheten.
Men framförallt det där. Att kämpa i motvind. Att aldrig få visa sig svag. Jag vägrar. Stolheten faller med ansiktet.
Kyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar