tisdag 13 september 2011

Jag vill aldrig bliva stur

Jag känner ganska desperat i hela mig att jag inte orkar bli stor. Då måste man skaffa ett arbete, det är nog det värsta. Jag orkar inte tänka på olika utbildningar, för då måste man veta vad man vill, och det vet inte jag. Och om man nu skulle råka veta så måste man plugga i tusen år och det är nog det värsta. Jagönskar mig hett och innerligt en sdan där sanningsperkulator som de har i Vintergatan. (Jag tittar alldeles på tok för mycket på barn-tv.)

Saker jag trots allt kan tänka mig att jobba som:
Barnboksförfattare
Jazzsångare
Sockerbagare
Karamellkokare
Scenograf
Caféägare
Djurvårdare
Manusförfattare
Radiopratare
Förskolelärare
Bonde
Luftballongsäventyrare
Bananböjare
Makaronborrare

måndag 12 september 2011

När jag är förkyld.

När ansiktet värker så det känns som om det snart ska sprängas.
När ena näsborren är helt täppt.
När den andra rinner.
När alla leder i hela kroppen skriker AJ.
När huden blir torr och stram.
När öronen knastrar och gör väldigt ont de med.
Då känner jag inte livet i mig.

lördag 3 september 2011

You leave the castles in Spain

JAG ÄLSKAR LOUIS ARMSTRONG.

Men det var itne det jag skulle prata om. Egentligen skulle jag skriva något jättepretentiöst om höst och björnar och Edith Södergran, men det känns liksom inte så viktigt.
Ikväll ska jag få skräpmat. Ganska fint för själen.

Det var den här solrosen.

onsdag 31 augusti 2011

En solros.

Jag skaffade en sådan där
BLOGGAPPLIKATION
till mobilen
Så att jag skulle kunna blogga i skolan och sådär, när nöden och andan faller på
Men den spammade ner min stackars mobil med så mycket reklam så det gick inte.
Så därför bloggar jag väldigt dåligt (newsflash).
.
Men jag lyssnar på Creedence lite och låtsas att det känns bättre då. Creedence och Refreshments och Mark Knopfler. I Miss You Miss Belinda. Och så vidare. Får för mig att det ska kännas lite mindre då. Lite mer nära.
Men det gör det knappt för jag har så många egna relationer till musiken.
Jag satte i alla fall en blomma på kyrkogården igår.
Hejdå.

lördag 20 augusti 2011

Jag är här nu

I mina öron dunkar Piroth (Piroth kommer alltid att bo i mitt hjärta och vara världens speciellaste och betydelsefullaste (jo det heter så) band) och i min bröstkorg dunkar mitt hjärta. Av gläjde. Så himla glad. Jag har hittat ett konstigt litet hörn av världen tror jag. Eller åtminstone tror jag att jag snart kommer att hitta det. Jag kommer att hitta det. Det gör mig så förbannat glad för det har varit ett jättestort tomrum i tusen år men inte nu inte nu inte nu inte länge till.
Nu ska jag bara lära mig att itne alltid förstöra allt, som jag alltid alltid annars ska lyckas göra. Åh jag är så bra på att bränna broar. Som värsta braständaren. Pyroman. Vackerhetspyroman. Så fort något är bra så DÖDAR JAG DET. Men inte längre. Jag är vackerhetspyroman no more.

There's no us and them, we are all the same
There's no us and them, we are all the same
There's no us and them, we are all the same
There's no us and them, we are all the same
There's no us and them, we are all the same