I can't do what ten people tell me to do

Jag lyssnar på Michael Bolton den fina mannen och blir alldeles sentimental i hela kroppen. En pytteliten insekt sitter mitt på datorskärmen och är ganska irriterande, men den får sitta kvar för jag tycker att den är ett ganska sött sällskap ikväll.
Jag har sett Föräldrafällan på tv. För kanske hundraelftetolfte gången. Jag blir alldeles

nostalgisk i hela kroppen och får nästan en gråtklump i halsen, för den påminner mig om hela mitt liv. (Jag älskade den filmen när jag var liten och såg den säkert fem gånger varje helg.)
Tänk så länge jag drömde om att hitta en tvillingsyster.
Åh. Bolton är också nostalgi. Jag tänker på att Mia Skäringer förlorade oskulden till How Am I Supposed To Live Without You. Och en massa annat.

Framförallt finns jag ikväll. Hela jag bara finns för min skull och ingen annans. Tusen ogjorda läxor och ett ganska traumatiskt kaos för övrigt och jag går på sparlåga så det finns liksom inget extra att ta till så jag flippar över och blir dryg och arrogant istället. Förlåt mig, kära ni. Men jag tror att ni förstår för jag tror att ni själva varit där och kännt vattenytan precis under näsan.
Men. Jag ska samla ihop mig och bli kärleksfull och tålmodig. Någon gång.
Kyss.