lördag 27 november 2010

Dagens sköning

Apropå det här, jag vill skicka rymdkärlek till Thomas Di Leva. Jag har hört en del skit om honom, men jag väljer at slå dövörat till och älska honom.
Jag och min fot satt hemma ikväll och tittade på Så Mycket Bättre i TV4, och Di Leva är så underbar (fast samtidigt så gullig så man måste skratta) så det är inte klokt.
Jag vill ha honom i en byrålåda för att ta fram vid behov.
(Jag vet, ni får underbart djupsinniga och genomtänkta inlägg nowadays. Men. Livet är som det är.)
Puss.

Bilden googlade jag.

fredag 26 november 2010

Statusuppdatering

Jag har varit på dåligt humör i flera dagar, men nu är jag glad igen.
Jag har också upptäckt vilken ängel min idrottslärare är.
Idag har jag och min vördade mor adventspyntat. = Hon pyntade och jag domderade. Jag har nämligen gjort illa lille lille foten, och kände mig ungefär som Kajsa Kavats mormor. Ni vet.
För övrigt är jag trött, förvirrad och stressad, men glad ändå.

Roligare än så blir det inte idag.
Puss på stjärten!

måndag 22 november 2010

Clowns to the left, jokers to the right

Det finns en viss sorts kvinna. Jag kan själv sålla mig till dem. Som säger NEJvipratarinteommigviprataromdigistället. Som ser det som en terapiform att ta hand om och trösta andra. Lyssna på problem. Och det blir destruktivt till slut. För man bygger inte upp vänskapsrelationer på det viset. Inte sunda vänskapsrelationer. Vet inte om jag har några såna. Några få kanske.
Det värsta är att jag blir till en martyr för mig själv. Åh jag är så självuppoffrande och tapper!!11!11!!1!!11
Fy fan.
Ett exempel:
Vän: Shit, jag har börjat prata alldeles för mycket om mig själv!
Jag: Men du, då är vi varandras motsatser, för jag pratar för lite om mig själv.
Vän: Men då byter vi då. Vi pratar om dig istället!
Jag: Ja... Du hur är det med ditt ex förresten, är han ledsen?
Åh. Jag är lite som en räv. Listig. Fast omedvetet. Undermedvetet. Jag har växt in i det. Och det är det enda sättet jag vet om.
Och jag ser flera som är likadana. Som terapeutar andra när de själv skulle behöva bli lite terapeutade. Jag vill nästan likna det vid självskadebeteende för det gör så ont i längden. När man pluggar igen sin egen smärta med andras.
Jag borde nog: ta lite mer plats, bli lite mer avslappnad och ego.
Hitta lite balans.
Annars är jag tacksam för att min familj är friska och mår bra och att vi har mat på bordet och tak över huvudet.
Kyss.

lördag 20 november 2010

Det är helt okej om ni inte förstår vad jag skriver

Skillnaden på
Att människor tycker om dig
och
Att människor behöver läs utnyttjar dig
Är
Så hårfin så jag vet inte riktigt var den går
MEN! Jag ska leta reda på ett förstoringsglad.
Och lära mig.

En annan sak. Jag var på en signering med tre svenska artister för några år sen:
Den första sa till mig: - Hej! Åh, vad fin du var
Den andra sa: - Ja, du ser ut som en liten ängel med det där jättefina håret!
Den tredje sa: - ... Alltså. Om du SÄTTER DIG NER så kanske det går lite bättre?!

Sen får ni själva gissa vilken kommentar som gjorde mig lycklig. Fina fina.

fredag 19 november 2010

Nej

Vi har gäster men jag orkar inte riktigt vara social. Jag har för mycket i kroppen och i huvudet.
Jag borde gått på spelning ikväll men det var alldeles för jobbigt, och det kommer nog att vara alldeles för jobbigt imorgon med.
Som den eremit jag är sitter jag hellre ensam på mitt rum och spelar munspel. Haha...
Det roligaste på extremt länge: Det blev läcka i skolan bredvid våran och elever fick träck över hela sig. Det är så äckligt och så roligt så jag vet faktiskt inte var jag ska ta vägen.
Pous.

En gammal bild. Fast jag har samma frisyr och är ungefär lika finnig idag som då.

torsdag 18 november 2010

Jag går bredvid men halkar efter

Jag undrar hur mycket energi det finns i en människa. Hur långt man kan gå innan det tar slut? Hur långt jag kan gå?
Jag försöker tänka men när jag gör det tänker jag bara på klännningar, sånger och pojkar. Jag vill skrika lite i frustration.
Mitt inre pallar fan inte hur mycket som helst.
Men hur mycket?
Jag önskar att jag hade en knapp som jag kunde trycka på som gjorde att tiden stannar. Tills jag säger till att det är okej.
Framförallt så önskar jag att jag slapp kämpa för allt hela tiden.
Men så bra kommer det aldrig att bli.
Jag.

Åh, jävla Melissa Horn. Måste sluta citera för det är som att bajsa mig själv i ansiktet.

måndag 15 november 2010

Som ett djur, en lycklig lemur, trippar jag med lätta steg

Det finns liksom inget djup i mig just nu. Jag är uppe på ytan. Ligger på en luftmadrass och funderar över mina ytliga problem som kanske inte är så ytliga egentligen. Men jag har liksom vänt upp rätt sida av rätt pannkaka i pannkakshögen. Nu ska jag trippa runt på den ett tag. Får vi se hur länge jag pallar.
Puss.

torsdag 11 november 2010

Puss

Jag hatar
Att man alltid måste hålla sig framme
Och alltid vara glad
Och sådär lagom cool och inte vara konstig
Även fast alla vill ge sken av något annat
Så är det så det är
Och det är ganska äckligt faktiskt
Jag tycker
Att det finns någon som är så söt
Som inte verkar veta om det

Puss

lördag 6 november 2010

Såna som vi, med lyckan mitt i sorgen

I dag är det ett och ett halvt år sedan. Jag ska tända ljus ikväll, i mörkret bland alla andra ljus och jag älskar den här dagen mest av alla dagar på året nästan, för att det är så vackert och för att jag känner mig så nära himlen och marken och Jorden och Universum och de som lever och de som inte lever. De som ännu inte är födda och de som är döda för länge sen. De som slocknat som vackra ljus. Såna fina handstöpta.
Man kan titta ut i rymden och titta på sina ofödda barn och på sina döda förfäder, och det är bara kärlek.
Allting är bara kärlek.
Eller avsaknad av kärlek.
Men.
I alla fall.
Kärlek.

Jag älskar dig. Men det vet du ju.
Det är märkligt att man kan känna sig närmare någon när den är död än då den lever.

onsdag 3 november 2010

En osnuten estetelev

Oh, samtliga Sveriges estetelever, slut er samman och res er upp mot det hat som ideligen vänds mot er! Tillsammans ska vi... Fast vänta nu.Jag går andra året på min ES-MUutbildning, men redan första veckorna i ettan fattade jag hur illa ansedda vi egentligen är. Folk från andra gymnasieprogram är helt övertygade om att vi har blått hår och mantel, att alla ligger med alla och röker på hela dagarna.
Ja, jo. Precis. Så är det ju.
Och jo - jag trodde faktiskt väldigt länge att alla samhällare hade Canada Goose-jackor, sönderblekt håroch rökte bakom gympasalen.
För är det inte lite så det är, att det vi inte vet någonting om, det är läskigt, och istället för att visa osäkerhet så vänder man sig emot det obehagliga. Så är det.
Självklart kan är det väl så att människor med vissa personlighetsdrag söker sig till vissa utbildningar, men jag tror nog ändå att ni förstår min poäng.
Och inte bara mellan olika gymnasieprogram råder väl den här främlingsfientligheten, utan mot alla, allaallaallaallaallaallaallaallaalla grupper i samhället. Vi tror att vi vet precis allting om alla andra.
Och vi vänder oss emot alla andra.
Vad är det här för sjukt jävla beteende vi håller på med?
Varför vill vi att alla ska vara som vi själva?
Varför tycker vi inte att det är bättre om det finns någon av varje sort, att alla är lite unika. Färgglada.
Jag märker själv att jag fladdrar iväg från ämnet nu, men det jag vill säga är, kort sagt:
Istället för att förakta de som inte passar in i din mall, förakta mallen.

En sådan där osnuten estetelev med blått hår och mantel you know.