Tala är silver men tiga är guld

Tänk att det skulle ta nästan 18 år innan jag fick ett uns självuppfattning. Och innan jag förstod detta:
Tala är silver men tiga är guld.
Ibland ÄR det faktiskt bättre att vara tyst. Bättre än att säga för mycket. Självklart ska du säga ifrån. Självklart ska du göra dig hörd. Ingen kommer att fråga om du vill vara med. Du måste själv fråga. Får jag vara med? Eller ibland: Hej. Nu tänker jag vara med.
Men jag hade liksom ingen gräns. Jag var liksom tvungen tvungen tvungentvungentvungen att säga vad jag kände om allt. Hela. Jävla. Tiden.
Och det är att bajsa sig själv i ansiktet. Jag har lärt mig den mest brutala, hårda vägen. Jag har bränt mina broar tusen gånger. Det gör så ont och ger så fula ärr tillslut. Innan jag fattade. Nu har jag slutat. Skärpt till mig lite.
Fast ibland. Lite. Slinker igenom. Jag tror jag ärvt det av någon jag känner. Någon som just nu sitter i vardagsrummet och muttrar och förbannar sig över högerblocket. Hon har lärt mig att säga ifrån.
Puss och det.