Den där låten jag pratade om igår. Jag lyssnar verkligen ihjäl den. Drar och sliter i den. Sliter ut den. Sliter in den. Så att den blir bekväm att bära närmast hjärtat. Så här års.
En så fin tröstesång. Hav förtröstan. Det kommer ljusare dagar. Inte för det. Men i själen. För det är så fasligt tungt ibland. Man byter hand och flyttar vikten men till slut är allting obekvämt och man tappar nästan greppet men om man gör det kommer det att bli en enda sörja av köttfärs och ägg på golvet. Trampa runt lite så blir det köttbullssmet.
Ingenting får gå till spillo du vet.
Ingenting får någonsin misslyckas för du får inte tappa ansiktet för då DÖR du.
Ja, kära vänner. Livet är inte lätt.
(Jag måste öva på min pianoläxa men jag kan inte tänka.)
Och.
Jag har lite vinterlängt, det måste jag erkänna.
(Jag tror jag hittat tillbaka till parentesernas förlovade land, man kan ju bli lycklig för mindre.)
Kyss.
(Jag är lite kär i Sissel Kyrkjebjös röst. Bara lite.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar