Vägskäl

Nu mina vänner står vi inför två val. Antingen fortsätter jag i den takt jag har skrivit innan. Eller också skriver jag mer sällan. Antingen kvantitet eller kvalité. Men risken är att jag inte orkar. Att jag utvecklar någon slags allergi. Och det vill jag inte. Jag har sällan varit såhär fäst vid en blogg (och jag har horat runt mellan en hel drös, det ska ni veta)
Så jag tror vi drar ner tempot lite. Drar ner på farten. På temperaturen. Från sjuan till bara trean. Det låter skönt. Vilsamt. Behagligt. Tryggt. Jag måste:
Inse mina begränsningar
och
Tro på mig själv
Och det måste jag ganska omgående. Jag vill inte trasa sönder mig själv. Det är så jobbigt att laga och tråckla och sy och limma ihop allt igen. Orkar inte riktigt. Förut var jag sån - jag tror jag skrivit det förut - att jag klev på i storstövlarna ända tills det gick åt helvete. Men man kan inte jobba så. Blir inget bra flyt. Inget bra team. Och vi måste samarbeta, jag och mina känslor. Vi är ett lag, en familj. Vi tar hand om varandra och tar fram det bästa hos varandra. För gör man inte så kokar man torrt. Fy. Det är så obehagligt.
Jag måste prioritera. Välja mina strider. Välja energier. Positiva, positiva. Leva och sväva. I nuet, helst. Lite i dået för det mår jag bara bra av. Men inte för mycket för där bor ångesten. Och inte heller för mycket i framtiden för där bor stressen. Förstår du? Läser du än?
Jag gör ett avslut här, så ses vi. Imorgon, om två veckor, i nästa liv.
Ta hand om dig.
Kyss.