Förlåt.

Alltså... Förlåt mig för att jag bloggar lika torrt som en knarrig gammal kokosnöt, men jag är så upprörd innerst inne.
Jag är upprörd på all jävla ondska i världen.
Och det som gör mest ont.
Är det vi gör mot varandra.
Är inte världen tillräckligt hemsk redan som den är?
Måste vi göra varandras liv till helveten?
Jag förstår inte och jag känner mig nästan lika förtvivlad som John Coffey (The Green Mile. Jag vet. En FILM.)
Vi skulle kunna vara så vänliga mot varandra. Om bara alla ville förstå hur mycket de hade att vinna på det. Hur det känns när man gör någon glad.
Jag tänker inte sitta här och låta som Guds bästa barn, för det är jag inte. Men: ajg gör mitt bästa. Tänker alltid göra. För att det här ska bli en lite bättre plats att leva på. För varenda individ.
Kan inte du hjälpa mig?