Igår var jag dessvärre tvungen att lämna er åt ert öde till förmån för Napoleon.
Men ni är väl inga småbarn som blir alldeles blåa i ansiktet av att vänta lite eller?
Så, så. Nu kommer mamma här med sina mjölkstinna bröst.
Jag älskar Mia och Klara.
Tröttheten sitter som ett spännband runt mitt huvud och dras åt lite hårdare varje gång något krävs av mig.
Snälla. Låt mig vara ett av löven på centralen. Låt mig vara guldglänsande och dansa i vinden som biter dig i kinderna. Så ska jag dansa fram till dig och göra min vackraste piruett för dig. Och du ska applådera och beundra det estetiskt nyskapande men ack så uråldriga fenomenet dina ögon skådar.
I den verkliga världen är jag så irriterad på:
Fjortisar på bussen
och
Människor som inte vill förstå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar