Det finns en viss sorts kvinna. Jag kan själv sålla mig till dem. Som säger NEJvipratarinteommigviprataromdigistället. Som ser det som en terapiform att ta hand om och trösta andra. Lyssna på problem. Och det blir destruktivt till slut. För man bygger inte upp vänskapsrelationer på det viset. Inte sunda vänskapsrelationer. Vet inte om jag har några såna. Några få kanske.
Det värsta är att jag blir till en martyr för mig själv. Åh jag är så självuppoffrande och tapper!!11!11!!1!!11
Fy fan.
Ett exempel:
Vän: Shit, jag har börjat prata alldeles för mycket om mig själv!
Jag: Men du, då är vi varandras motsatser, för jag pratar för lite om mig själv.
Vän: Men då byter vi då. Vi pratar om dig istället!
Jag: Ja... Du hur är det med ditt ex förresten, är han ledsen?
Åh. Jag är lite som en räv. Listig. Fast omedvetet. Undermedvetet. Jag har växt in i det. Och det är det enda sättet jag vet om.
Och jag ser flera som är likadana. Som terapeutar andra när de själv skulle behöva bli lite terapeutade. Jag vill nästan likna det vid självskadebeteende för det gör så ont i längden. När man pluggar igen sin egen smärta med andras.
Jag borde nog: ta lite mer plats, bli lite mer avslappnad och ego.
Hitta lite balans.
Annars är jag tacksam för att min familj är friska och mår bra och att vi har mat på bordet och tak över huvudet.
Kyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar