Värmer upp min själ efter en omtumlande dag. Kanske inte i sig. Men jag har vant mig vid tystnaden. Så många liv i samma rum kändes nästan påträngande.
Allt var som vanligt. Precis som vanligt.
Och helt annorlunda.
Som att något tagit och vänt allting spegelvänt.
Men vackert. Överallt brann det. Kommer att brinna alla dagar tills vi ringer in julen. Då blir det tyst ett tag. Sen. Igen. Själar.
Och det gör mig trygg.
Imorgon ska jag slänga mina skor i en papperskorg i stadens hjärta.
Jag har förälskat mig i ett lockigt hår och ett blygt leende i en av stadens affärer så jag går omvägar.
För jag vill inte fastna där.
Bland lockarna.
För det kommer att göra ont.
Men nu ska jag sluta vika ut mig innan jag inte förstår själv vad jag menar.
Det är i sådana här inlägg som jag känner mig så nära mig själv och så långt bort från alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar