Jag tänker på fyra vänner jag har. De är alla blonda. Annars har de ingenting gemensamt. Förutom möjligen mig. De är så olika som fyra jämnåriga, svenska, blonda flickor kan bli. Och jag blir fan i mig inte klok på någon av dem. Men jag tycker så fruktansvärt mycket om dem allihop så det gör fysiskt ont i hela mig.
Jag tror att jag är skyldig dem alla ett förlåt. Och de mig. Men vi klarar oss ändå. Saker är som de är.
Det är väl så, antar jag, att har någon väl hackat hål i ens hjärta och bosatt sig där, då finns den personen alltid kvar, på ett eller annat sätt.
Drömma-Lotta länkade ett fint album på Spåttifaj. Jag fick ont i hjärtat av lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar