Lite stolt över mig själv är jag allt. För att jag har lärt mig att ta tag i saker. Att inte gå och sura. Älta. Att inte liksom, jamen, mena på att alla andra är dumma i huvudet och skylla ifrån mig problemen. För det var så jag gjorde förut. Och det blev ju inte så jättebra.
Förvisso var jag så känslig då. Hela världen hatade mig ju och helvete vad jag hatade tillbaka.
Och jag är ju äldre nu. Och med tiden ska man bli visare. Men ändå.
Att säga: nu blev jag ledsen när du sa det där.
För oftast, i nio fall av tio vågar jag nästan säga, så menar inte den där andra människan det där som den sa. Inte på det där elaka sättet som det kändes som i hjärtat.
Och en sak: vänner är så mycket trevligare utan ett o framför. Och jag tänker inte vara den som kommer dragande på det där o:et. Verkligen inte.
Så jag kramar dig genom rymden och hurrar över att livet för det mesta är ganska så bra faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar