Förlåt.

Nej tyvärr, jag kan inte umgås med dig idag. Jag måste sitta och stirra in i väggen i ungefär 47 minuter. Sen ska jag spela gitarr och gråta. Jag har inte tid idag. Jag orkar inte.
Hur förklarar man det för något så att det, så att säga, makes sense?
Jag återhämtar mig nämligen fortfarande i sviterna efter ett lättare fall av sönderstressad-uppfuckad-skolgång-funktionshindrad-flicka-med-nyligen-avliden-pappa-sjukan. Mitt liv har varit en berg-och-dalbana i tusen år. Det bästa jag vet i hela världen är lugn och ro. Ingen telefon, ingen dator. Skärma av sig. Världens bästa.
Samtidigt som jag älskar alla mina vänner och vill spendera tid med dem och prata och diskutera och finnas där för dem. Samtidigt som jag älskar att ta mig för miljoners roliga projekt som jag inte har en aning om hur jag ska slutföra.
Och jag klarar av det där ganska bra. Balansen. Har lärt mig med åren hur mycket jag pallar innan jag bryter ihop.
Det jag för mitt liv inte förstår - det jag vrider mina händer och sliter mitt hår i förtvivlan över - är hur man förklarar.
Så jag har hittat på många fina bortförklaringar i min dar. Den ena mer trovärdig än den andra.
Självklart är det ju inte alltid bortförklaringar när jag säger att "nej tyvärr jag kan inte, min kusin fyller år", men någon gång ibland. Och jag ber om förlåtelse för det. Jag skäms, det ska ni veta. Jag önskar att jag var lite mer rakryggad. Men mest av allt önskar jag att jag hade lite mer kraft i kroppen.
Men det kanske kommer med tiden. Jag hoppas verkligen det.
Men ja. Sensmoralen i detta inlägg är nog att jag så himla gärna skulle vilja leva mitt liv med en fin man och några fina barn och en massa djur i ett fins torp i Dalarna eller någonstans norrut åtminstone. Mer än så tänker jag inte kräva av livet.
Kyss.